Arkiv för 18 oktober, 2012

100 år…

Publicerat: 18 oktober, 2012 i Historia
Etiketter:,

…är det sedan den Brittiske polarforskaren Robert Falcon Scott dog på Sydpolen. På den tiden fanns det fortfarande oupptäckta områden på jordytan och Scott’s mål var att som förste man sätta sin fot på den geografiska Sydpolen. Flera tidigare expeditioner hade misslyckats, kanske främst på grund av att det handlade om att ta sig flera hundra mil på skidor (Sydpolen är 1,5 ggr större än U.S.A), med 1800-tals utrustning i bitande kyla (ibland ner till -50 grader).


Robert Falcon Scott 1911.

Scott var inte ensam om att vilja vara först till polen utan tävlade emot norrmannen Roald Amundsen, som var betydligt bättre förberedd och dessutom hade satsat på att använda hundar som draghjälp (och norrmännen var dessutom vana skidåkare). Scott använde sig av ponnyhästar, vilket idag känns helt absurt. (Om hästar hade varit det bästa dragdjuret i arktiskt klimat så skulle kanske eskimåerna använda sig av dem, nu gör de inte det utan använder sig av hundar).


Framme vid Sydpolen bara för att se att den norska flaggan redan stod där.

När Scott och hans fyra medhjälpare slutligen kom fram till Sydpolen hade den norska flaggan redan vajat där i cirka 35 dagar. Efter detta antiklimax väntade bara den långa, svåra vägen tillbaka. En av Scotts män skadade sig så illa efter ett fall att han i sitt försvagade tillstånd avled. Nästa man att dö tog faktiskt livet av sig. När Lawrence Oates insåg att han var för svag för att fortsätta, valde han att lämna gruppens tält mitt under en snöstorm. Hans sista ord i livet var:
Jag ska bara gå ut och det kan ta en stund.

Lawrence ”Titus” Oates valde att hellre begå självmord än att sakta ned sina kamrater.

De tre återstående höll ut ett tag men ovanligt hårt väder gjorde att de var tvungna att stanna i sitt tält i flera dagar. På grund av matbrist och utmattning orkade de sig inte vidare. Omkring den 30 mars 1912 hade alla tre dött. En stor anledning till att Robert Falcon Scott gått till historien var att han under hela resan skrev i sin dagbok, ända tills han dog. Så den sista veckan, då de tre sista i livet var alltför svaga för att gå någonstans och alla visste att de skulle dö i ett tält på antarktiskt skrev han ned sina tankar.

Han sista ord var (i sann nationalistisk anda):
Det är synd, men jag tror inte jag klarar av att skriva något mer. För guds skull, se efter vårt folk.