Inlägg märkta ‘retrospel’

Av en slump upptäckte jag att ett av mina gamla favoritspel till Commodore 64 ”Bounty Bob” eller ”Miner 2049:er” som det även hette fanns tillgänglig till Ipad.  Eftersom jag ändå skulle till morsan (24 tums burk-tv och ingen wifi) tänkte jag att det kunde vara ett lysande tillfälle att återbekanta sig med denna gamla goding.
bounty bob
Att grafiken var hiskeligt ful tänker jag faktiskt strunta i den här gången utan snarare fokusera på gameplayet och vilka ingredienser 1980-talets spelkonstruktörer använde sig av för att få spelen att räcka så länge som möjligt. Alla spel hade nämligen 3 saker gemensamt.

1. Antalet liv var begränsade. Vanligtvis till 3 st (som iofs kan utökas med hjälp av extraliv) när liven var slut var även spelet slut, vilket betydde att du helt enkelt var tvungen att börja om från början. Så hade du investerat 2 timmars spelande för att nå till level 15 och dog var det bara att börja om från början igen.

2. När du missar börjar leveln om från början. Så om du har klarat av 99% av nivån du befinner dig på och missar är du tillbaka till 0%. Fruktansvärt enerverade när det sker för 50:e gången. Särskilt irriterande är den lilla trumpna melodin som spelades vid dödsfall på alla spel.

3. Det gick aldrig att spara sina framsteg. Du spelade här och nu, eller snarare där och då. Så om du spelat i 3 timmar och av någon konstig anledning var tvungen att bryta, kanske strömmen gick så var du tillbaka på level 1 igen. Tillbaka till gå.

Denna oheliga trojka av ovanstående saker gjorde att spel som egentligen var rätt korta, kanske 20 levlar (och en level på den här tiden var ofta lika stor som din tv- skärm) kunde vara nästan för evigt.

Bounty bög

Men tillbaka till Bounty Bob, hur var det egentligen att återuppta kontakten, såhär nästan 30 år senare? Inte helt oväntat var minnet av själva spelet ljusår bättre än den nutida spelupplevelsen. Efter att ha harvat på level 10 i 2 timmar (Ipad versionen har den nymodigheten att man slipper börja om från början, men lik förbannat måste man börja om leveln vid dödsfall) och flera gånger ställt mig frågan vad jag egentligen gör med mitt liv ger jag upp…

Här gav jag upp!

Spana gärna in min designblogg, getdsgn. 

nördVärldens första handhållna spelkonsol var Mattel Auto Race som släpptes 1977! Spelet gick ut på att du skulle köra din bil (det vill säga lysande prick) längs en väg (det vill säga ditmålade linjer på skärmen) och inte krocka med andra bilar (yes, de var också lysande prickar).

Just detta med statiska skärmar, det vill säga att alla former av frihet för din figur att göra några som helst improviserade aktioner var något som hängde med ända fram till slutet av 80-talet. Spelen bestod helt enkelt av  ”bildpunkter” som tändes och släktes i ett förutsägbart mönster beroende på hur du interagerade med kontrollen. Som spelare brydde man sig dock inte om den påvra grafiken och det usla gameplayet, för det fanns ju inget annat att jämföra med.
”Bland de blinda är den enögde kung”, typ.

mattel auto race

Nu tar bloggen lite semester igen, håller getdsgn uppdaterad under tiden…