Lördagsgodis, detta så starkt inrutade fenomen i det svenska samhället, uppfanns faktiskt som en följd av högst oetiska försök på utvecklingsstörda. Vipeholmsexperimenten (1945-1955) hade som mål att undersöka hur andelen hål i tänderna påverkades av att äta olika mängder, samt olika sorters godis.
Vid tiden för försöket så var den svenska tandhälsan i mycket dåligt skick, man kan tänka sig att många vuxna gick omkring och såg ut som nedbrunna staket i munnen. Att något behövdes göras för att komma till bukt med alla ruttnande munnar var alltså tydligt.
Så vilka ingredienser krävs för ett sådant försök?
1. Godis av olika sorter.
2. En försöksgrupp som var lätt att kontrollera så att de inte avvek från godisdieten eller borstade tänderna. (Därav valet av institutionaliserade utvecklingsstörda.)
Genom försöken kom man bland annat fram till att kladdigt godis som kola var mer skadligt för tänderna än till exempel choklad. Det var även mer skadligt att småäta godis än att äta mer och sällan, därav lördagsgodisrekommendationen.
Idag har Vipeholmsexperimenten fått framstå som ett paradexempel på oetisk forskning, för vad bidrog egentligen variabeln ”utvecklingsstörd” till själva resultatet? Att studien framkom utan att försökspersonerna eller deras föräldrar givit samtycke gjorde nog inte saken bättre.
Lets face it, man använde sig av försökspersoner som var mentalt efterblivna för att det gjorde det lättare att kontrollera godisintaget. Och att det dessutom skedde efter att det andra världskriget hade tagit slut (och man kände till de experiment som som hade utförts i koncentrationslägren på människor som inte hade kunnat säga nej) gör inte att studien framkommer i bättre dager.
Men vi fick åtminstone lördagsgodis.
StaffanL 