Sedan föra året kan vem som helst få uppleva utsikten från den Internationella rymdstationen (ISS)!
På stationens utsida finns det nämligen fyra stycken kameror som i realtid strömmar livebilder till jorden. Varje dygn hinner ISS färdas 16 varv runt jorden när astronauterna och kosmonauterna svävar fram i rymdens kalla vakuum med en hastighet 28 000 km/h!
Klicka på bilden för att komma till livsteramen, ibland får man dock ha lite tålamod för det kan ta lite tid innan sidan har laddat klart!
För drygt ett år sedan skrev jag om det då nya rymdprojektet Mars One som har som mål att skicka människor med enkelbiljett till Mars runt 2020. Så vad har hänt sedan dess? Är vi närmre eller längre ifrån att homo sapiens traskar på den röda planeten?
Tja, det beror lite hur man ser på saken. Mängden frivilliga som anmält sig till Mars One projektet är idag över 200 000 så tokstollar/visionärer som är villiga att åka och dö på Mars råder det inte någon brist på.
Men, det har samtidigt uppkommit lite nya problem. Curiosity, robotbilen som rullar runt på Mars, lät sina instrument som mäter radioaktivitet vara påslagna under den 8 månader långa resan från jorden och resultatet av datan som skaffades då är inte direkt upplyftande. Rymden är fylld med radioaktivitet (som vi här på jorden är skyddade ifrån av vår planets kraftiga magnetfält). Så under en längre resa i rymden är alltså chansen stor för strålningsskador (vilket i sin tur kan leda till cancer och så vidare, något som du definitivt inte vill få på Mars, miljontals mil från närmsta sjukhus).
Låt oss säga att Mars One lyckas ta sig runt radioaktivitetsproblemet och landsätter människor på Mars 2020, vilka problem möts kolonisatörerna av då?
Enligt den brittiska tidningen The Guardian är risken stor för att de förr eller senare blir psykiskt sjuka. Anledningen till detta är följande:
1. De kommer att leva i total social isolation.
2. De kommer att ha TV-kameror som följer deras liv 24-timmar om dygnet (Mars One är tänkt att vara reality-TV, det är så projektet skall finansieras).
3. De kommer förr eller senare (troligtvis redan efter någon dag bli medvetna om att de aldrig kommer återse jorden, de är fast på en ogästvänlig planet fram tills dagen då de dör.
4. De kommer att leva på ett ytterst begränsat område.
5. Det kommer att blir svårt att kommunicera med jorden. Det tar flera minuter (mellan 4 – 21 minuter beroende på planeternas banor) för radiosignaler att färdas genom rymden så något riktigt samtal med jorden är bara att glömma.
Bilder från våra robotvänner på Mars (Curiosity, Spirit & Opportunity) och deras jakt på spår av liv är idag så vanliga att vi glömmer bort att det var till planeten Venus vi först ställde våra förhoppningar om att finna utomjordiskt liv.
Med en diameter som är aningen mindre än jorden och täckt av moln trodde vi, faktiskt till så sent som till 50-talet, att Venus var vår systerplanet, fylld med regnskog och liv. Men rymdsonden Mariner 2, som nådde planeten 1962, skulle snart visa att vi hade fel. Inte nog med att Venus saknade förutsättningar för liv, planeten var mer eller mindre sinnebilden för hur helvetet såg ut.
Med en yttemperatur på i genomsnitt 430 grader är Venus den varmaste planeten i solsystemet, betydligt varmare än Merkurius som ligger avsevärt närmre solen. Atmosfären består av koldioxid och svavelsyra (när det regnar på Venus, regnar det syra) och ett lufttryck vid marken som är 100 ggr större än på jorden.
Översatt till svenska betyder det att en astronaut på Venus skulle behöva ha en rymddräkt som liknar en djuphavsdykares för att inte omedelbart krossas till en hoptryckt massa av tarmar, blod och ben. Men även med en sådan rymddräkt skulle astronauten blir rostad av de höga temperaturerna inom loppet av några minuter.
Under -70 talet sände Sovjetunionen ett flertal sonder till Venus, varav de flesta endast överlevde några minuter men vissa lyckades faktiskt med att sända bilder (se nedan) tillbaka till jorden.
Numera väljer vi att studera Venus med hjälp av satelliter med sofistikerade mätinstrument som kan se igenom planetens tjocka molntäcke, hoppet att finna spår av liv är för länge sedan borta, däremot ser vi på Venus vad som kan hända om växthuseffekten blir så stark att allt vatten försvinner…
Besök gärna min andra blogg, getdsgn!
De som har följt bloggen har nog vid det här laget förstått att jag har en stor fascination för tid och rymd. Detta intresse grundar sig dels i att jag finner sci-fi jäkligt häftigt, men även att rymdens ofantliga storhet ger en känsla av ödmjukhet. Vi människor är inte universums medelpunkt, vi är en antagligen en slump och vi borde kanske uppskatta vår unika planet lite mer.
Nu till tankeexperimentet!
Med hjälp av teleskop kan vi se ut i rymden, den närmaste galaxen till vintergatan (vår egen galax) är Andromedagalaxen som ligger på ett avstånd av 2,5 – 2,9 miljoner ljusår ifrån oss.
När vi ser galaxen genom teleskopet så ser vi alltså hur galaxen såg ut för mellan 2,5 – 2,9 miljoner år sedan.
Här kommer det coola!
Om vi antar att det i Andromedagalaxen finns intelligenta varelser som bor på en planet som liknar jorden och vi antar att dessa varelser har ett kraftfullt teleskop, mycket mer kraftfullare än de vi har på jorden. Vad ser dessa varelser om de just nu tittar på jorden genom detta kraftfulla teleskop?
De ser alltså jorden för 2,5-2,9 miljoner år sedan och då fanns inte vi människor. Om deras teleskop är så kraftfullt att det kan se enskilda varelser kommer de se en planet med håriga apor som traskar runt och försöker tämja elden. Även om de tittar just nu, den 18 januari 2013.
Awesome!
StaffanL 