I veckan publicerade The Guardian en intressant artikel om varför spelet Candy Crush är så oerhört beroendeframkallande.
För det första så är spelet väldigt enkelt att fatta, så enkelt att en person som inte ens har börjat skolan klarar av att förstå vad poängen är.
För det andra är spelet lätt till att börja med, vi klarar de tidiga levlarna utan problem vilket leder till omedelbar tillfredsställelse.
Det som sker sedan är vad som gör spelet så lysande, det blir mycket svårare. Om det var lätt hela tiden skulle vi antagligen tröttna och sluta spela.
För det tredje så är spelet ett turspel, om du lyckas på en level eller inte beror på de slumpvis framtagna godisbitarna. Visserligen förlorar vi mer än vi vinner, men vinsterna är slumpvisa så varje gång vi försöker har vi lika stor (eller liten chans) att klara av leveln.
För det fjärde ger oss spelet en illusion att vi kan påverka utgången med hjälp av boosters.
För det femte så finns det en begränsad andel liv vi kan missa (5 st) innan vi är tvungna att ta en paus. Just detta, att vi aldrig lämnar spelet nöjda utan vill ha mer, är från ett spelutvecklarperspektiv ett genidrag. Som att aldrig få äta sig mätt.
För det sjätte så är det godis, vilket i stort sett alla åldrar har en positiv relation till.
Personligen hade jag spelet på min Iphone i 2 dagar, sedan blev jag helt konstig i huvudet. Jag kände mig som en katt som jagar en laserpekare, för hur mycket jag än spelade skulle det inte finnas något slut. Det bara fortsätter. I evighet. Jag ställde till och med om Iphonens klocka för att få tillgång till de nya liven snabbare. Det var traumatiskt.
Så det så!